klockan är snart fem på morgonen och jag kan inte somna, jag är förbannad, besviken och riktigt ledsen, kommer med stor säkerhet att börja störtböla vilken sekund som helst för jag känner mig så jävla orättvist behandlad. ska det verkligen vara så här? ska jag verkligen behöva oroa mig för att jag imorgon inte kommer ha någonting att äta? ska jag verkligen behöva vara skiträdd för att kommunen kommer slänga ut mig och min mamma på gatan eftersom vi inte har råd att bo kvar här?

är det verkligen meningen att jag aldrig ska få känna mig som att jag behövs någonstans? varje gång jag känner att min familj skulle bli stolt över mig så är det någon som sparkar undan benen för mig! jag är så jävla förbannad! ingenting är rättvist och jag hatar det.

det var väl inte mer än så, jag hoppas att jag spyr snart för jag orkar inte med det här, jag förtjänar lite rättvisa och jag förtjänar ett bättre liv, som sagt, det var väl inte mer än så.